Ung Nordisk Musik (UNM) är en av de äldsta festivalerna för ny konstmusik. Sedan starten 1946 arrangeras den varje år och roterar mellan de nordiska länderna. I år är det Sveriges och Malmös tur. Under fem sensommardagar presenteras på Inter Arts Center, Palladium och andra platser i Malmö ett program med det allra senaste från den yngsta generationen nordiska tonsättare. Andreas Engström reste till Malmö och pratade med Filip Correia de Melo, ordförande för den svenska sektionen, och Madeleine Jonsson Gille, pressansvarig.
Den här festivalen heter alltså Ung Nordisk Musik. Tonsättarna är 30 år eller yngre. Hur skiljer den här generationens musik sig från den litet äldre, av etablerade tonsättare som man kan höra på festivaler och andra konserter?
Madeleine Jonsson Gille: – Det rör sig om ett annat tonspråk och att musiken är provokativ på ett annat sätt; andra konceptuella utforskningar. Exempelvis har den danske tonsättaren Jeppe Ernst, skrivet ett stycke för en naken mans kropp, där kroppen är instrumentet för tre kvinnliga musiker att spela på. Samtidigt finns här en tydligt idémässig koppling där ordet Reqviem, som är verkets namn, undersöks. Jag skulle faktiskt vilja citera Wilhelm Stenhammar som uttryckte detta förhållande mellan generationer på ungefär följande sätt: Unga tonsättare skriver vad de känner för, medan jag (han var alltså litet äldre) skriver det jag vill. Bland unga nordiska tonsättare kan man kanske finna ett slags naivitet; man vill testa saker. Men samtidigt som det kan finnas något naivt i detta är det precis denna inställning som driver musiken framåt.
UNM är en festival som bygger på juryutvalda verk; varje nordiskt land representeras av ett antal verk som olika jurygrupper valt ut. Har juryn fått några riktlinjer.
Filip Correia de Melo: – Nej, verken har tagits ut anonymt. Det i sig resulterar direkt i en stor mångfald, samtidigt som man säkert kan se vissa tendenser beroende på land och var man studerar.
Temat för festivalen är ”Musical Resistance”. Hur märker man detta politiska tema i programmet om juryn väljer efter eget huvud och inte har fått några konceptuella riktlinjer?
Madeleine Jonsson Gille: – Jag skulle säga att få verk har en direkt politisk agenda. Men sammantaget handlar festivalen om musik som politiskt motstånd och kraft och frågeställningen om man kan förändra strukturer med musik eller om musik ”bara” skall vara just musik. Vi har bjudit in Johannes Kreidler och Jennifer Walshe för varsina föreläsningar på temat musik och politik, och dessutom har vi ett panelsamtal kring detta. Detta bildar liksom själva inramningen och som sätter en tydlig linje för festivalen och som konserterna och de olika verken speglas emot.
Jag antar att det inom arrangörsgruppen finns en medvetenhet om jämställdhet och mångfald. Programmet ser i alla fall balanserat ut i detta avseende. Hur har ni arbetat och hur har diskussionen först bland de olika nordiska grupperna?
Filip Correia de Melo: – Detta har varit en fråga vi diskuterat under väldigt lång tid och vi har prövat att arbeta utifrån olika strategier. I år känns det som om vi äntligen kan känna oss riktigt nöjda. Vi har jobbat med hela organisationens struktur. Vi alla i styrelsen har breda och olika musikaliska och andra bakgrunder, vilket medför att vi har olika kontaktnät och kanaler. Det här skapar ju en mångfald i kontakten med andra människor. Vidare så gjorde vi i samband med call-for-works även affischer som vi skickade ut till inte bara musikhögskolor utan även till konsthögskolor och motsvarande. På så sätt har rekryteringsbasen för det vi sedan hör här på festivalen breddats. En konkret exempel är att ansökningarna från Sverige i år ökat med 100 procent sedan i fjol. Vi har även på ett helt annat sätt arbetat med sociala media och inte minst har vi har fått pengar för marknadsföring. Detta har betytt väldigt mycket. Vi har på så sätt synts mer, nått ut till fler, och ett resultat av detta är större mångfald.
Vilken roll tror ni att Ung Nordisk Musik spelar för unga tonsättare i Norden idag?
Madeleine Jonsson Gille: – UNM är en otroligt viktig plattform för blivande konstnärer att mötas, knyta kontakter, bygga vänskapsband och skapa en gemenskap över de nationella gränserna. Men framför allt handlar det om att möta musiker och ensembler och kanske för första gången befinna sig i ett professionellt sammanhang. Detta har betytt väldigt mycket för generationer av nordiska tonsättare och musiker och fortsätter att göra det än idag.
Andreas Engström
