Kulturrådets val att inte stödja RANK (Riksförbundet Arrangörer av Nutida Konstmusik) är inte bara beklagligt för den samtida konstmusiken. Det vittnar om inkompetens, oförmåga att ta in information, och innebär faktiskt att man misskött sitt uppdrag. Nutida Musiks Andreas Engström kräver att Kulturrådet permanent stödjer RANK:s turnénätverk.
För ett par år sedan gjorde Nutida Musik ett temanummer om de utmaningar som det svenska musiklivet står inför med det tomrum som uppstod med Rikskonserter nedläggning. Vi reste till mindre orter och talade med musiker och arrangörer. Frågorna kretsade kring hur turnéer skulle kunna samordnas, hur kommuner, regioner och lokala arrangörer skulle kunna samarbeta, var kunskapen om musiken finns och hur denna skulle kunna förmedlas. Detta liksom annat bekräftade ett skriande behov av en infrastruktur för den samtida konstmusiken. Frågan var: hur byggs den upp, och av vem?
Det senare verkade alla sedan länge vara överens om. Organiseringen måste förankras underifrån. Det var en grundtanke i Musikaliska Akademiens ”Kammarmusikmanifest” (2008); det var en slutsats i utredning ”I samspel med musiklivet – en ny nationell plattform för musiken” (2010); det var ett av ledorden som nyinrättade Statens musikverk (2011) bildades efter. Även från kulturpolitiskt håll har man alltså önskat ett effektivt tillvaratagande och organisering av de fria musiklivets resurser: så mycket musik till så många som möjligt i hela landet. Och den administration som behövs skall vara ”slimmad”.
RANK har svarat för precis allt detta.
RANK:s turnénätverk och residensprojektet Artist In Motion har under de tre år det löpt varit en ofantlig succé. För i sammanhanget ytterst litet pengar har det gjort väldigt mycket på så många plan: det har skapat arbetstillfällen åt musiker; det har försett arrangörer i landet med kostnadseffektiva konserter; det har fungerat som kunskapsbank i dialogen med arrangörerna; det har med fler speltillfällen givit musiker och ensembler bättre möjligheter att utvecklas professionellt. Arrangörerna har genom turnénätverkets subventioner kunnat satsa på kompletterande bokningar de annars inte skulle ha råd att boka. Därigenom har RANK faktiskt dessutom varit en aktiv agent i skapandet av föreställningar och repertoar som annars inte skulle existerat.
Dessutom har väldigt många människor kunnat ta del av musiken. Jag har själv vid åtskilliga tillfällen grämt mig över att jag missat en viss konsert, för att blivit varse att jag får en andra, tredje, fjärde chans senare. Och så har jag kunnat se framförandet senare på annan ort. Så var det inte innan RANK.
Kort sagt är det RANK mer än någon annan aktör vi har att tacka för att vi har ett levande, professionellt fritt musikliv för den nya konstmusiken i hela landet. Från ett kulturperspektiv har det dessutom varit nationalekonomiskt effektivt. RANK har bidragit till ekonomisk tillväxt.
Jag ska inte ytterligare fördjupa mig i RANK:s fördelar och förtjänster (läs fler röster i frågan, från Fredrik Österling, FST, Sound of Stockholm, med flera andra). RANK har dessutom själv genom regelbundet uppvaktande av såväl Musikverket som Kulturrådet, samt i egna skrifter, varit ytterst tydliga med sina långsiktiga strategier och löpande dokumenterat resultaten och förmedlat dem.
Men trots att RANK:s ambitioner inför framtiden är förmedlat till och förankrat hos Kulturrådet, väljer dessa att inte permanenta RANK:s verksamhet. Detta är exempel på grav inkompetens. Vad skulle man annars kalla det att inte ta konsekvenserna av ett konkret resultat som gång efter gång förmedlats på ett pedagogiskt sätt och som musiklivets aktörer själva stöder? Jo, det finns faktiskt ett annat ord för detta.
I Nutida Musiks nämnda temanummer beskriver kulturekonomen Alf Westelius den generella strukturen för informationsförmedling inom administration och byråkrati. Man läser inte. Information får man muntligt. Men inte av vem som helst. Man får det genom sin närmsta kollega, den som sitter vid skrivbordet intill, den som man pratar med dagligdags. (Den egentliga innebörden av ordet ”åsiktskorridor” är i själva verket högst konkret.)
Är det i denna generella kunskapsförmedling som vi finner anledningen till Kulturrådets agerande? Kanske det. Hur som helst finns det ett annat ord än inkompetens för deras agerande: misskötsel.
Tjänstemännen på Kulturrådet har inte skött sitt arbete, de har misskött sitt uppdrag. I Riksdagens kulturpolitiska mål står det bland annat att kulturpolitiken skall: ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser” samt ”främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas”. Detta är nu inte ”bara ord”, utifrån vilka Kulturrådet kan välja strategi för att leva upp till. Det räcker heller inte att anse att man har dessa ord för ögonen när man ”arbetar långsiktigt”. Nej, dessa ord finns där för att man också konkret skall kunna ställa dessa mot verkligheten där ute. Och den verklighet finns förankrad i såväl de önskningar på musiklivet som ställts i utredningar, som i musiklivets eget dokumenterande av hur det funkar, liksom i den löpande redovisningen av RANK:s verksamhet. Allt detta är dessutom förmedlat, och det är precis det som Kulturrådet vill ha i enlighet med sitt uppdrag – det svarar exakt för vad den svenska kulturpolitiken efterfrågat.
Det finns inga andra alternativ. Detta för att det alltså redan finns en struktur, och det åligger Kulturrådet att i enlighet med sitt uppdrag stödja detta. Hade de inte misskött det egna uppdraget skulle de agerat annorlunda.
Andreas Engström
