Brian Eno: An Illustrated Talk & ljudinstallation. Moderna Museet och Fylkingen, Stockholm, 16 september/20 september–3 oktober 2014.
I Brian Enos omfångsrika produktion dyker det ständigt upp nya guldkorn blandat med mediokra obegripligheter. Tyvärr hörde såväl ljudinstallationen på Fylkingen som föredraget Brian Eno höll på Moderna Museet till den senare kategorin.
Under föredraget berättar han på ett ganska associativt, men i grunden kronologiskt vis sin livshistoria. Eno är här som bäst när han landar i anekdoter och gör om sina minnen till underhållningsmaterial. Då är han både intressant och rolig och håller sina åhörare bekvämt på helspänn. Att han sedan slarvar bort föredraget beror inte på att han inte har något att säga, utan på att han inte förmår göra ett kvalitativt urval. I själva verket ger han intrycket av att själv inte ha en aning om vad det är som gör honom bra. Han förmår inte se sina egna verk utifrån och lyckas heller inte sätta dem i ett sammanhang där de blir intressanta.
När Eno hela tiden använder sig av begrepp som ”konst” och ”rockvärlden” i en ganska lös beskrivning av vad han hållit på med under olika perioder, så känns det mest som ett schablonartat positionerande där han faller tillbaka på den idolbild som projiceras på honom från publiken, istället för att fördjupa sig i sin praxis. Det är underligt att han är så illa formulerad kring sina verk med tanke på att han beskriver sig som en teoretiker snarare än en praktiker. Skämt av typen ”och här är en som jag inte tog på rumpan” angående en kvinnlig utställningsbesökare som kommit med på en av hans dokumentationsbilder känns också ganska onödiga och får honom att falla in i en tanklös gubbighet som knappast klär honom.
Musiken i ljudinstallationen på Fylkingen känns igen från Brian Enos meditativa men också smått humoristiska ljudvärld. Högtalare av olika slag – hittade, köpta, nya, gamla – är utplacerade på piedestaler så att de vid ett första ögonkast närmast liknar totempålar eller människogestalter i en kör. De är placerade i en halvcirkel, avspärrade av en linje av elektriska värmeljus som lyser upp objekten. Flertalet lappar utanför utställningsrummet informerar mig om att jag inte får passera värmeljusen för att gå in bland objekten, utan skall hålla mig i det tomma området i mitten av rummet. Det känns litet som att komma in i en kyrka under allhelgonadagen.
Vad Eno, helt i linje med sina övriga arbeten, har gjort, är att skapa ett stämningsrum. Men där han i tidigare verk hittat sina stämningar genom att skala av, renodla och förfrämliga objekt verkar han nu göra det genom att bygga upp nostalgiska värden med hjälp av sakrala, musikhistoriska och personliga associationer.
Installationen känns som ett första utkast till en utställningsidé. Men det finns en mängd val kvar som Eno hade behövt göra: Skall besökarna kunna se eller vara helt i mörker? Skall ljudet komma från de utplacerade högtalarna eller från ett bakomliggande ljudsystem? Skall det gå att sitta i rummet eller bara att stå? Skall det vara ett rumsligt ljud eller en komposition som hörs från en punkt?
De olika ljudalstrande objekten är heller inte grundstommen i musiken, istället verkar ljuden mestadels komma från andra högtalare, som inte finns med som en del av den visuella installationen. Musiken motiverar därför inte objektens närvaro i rummet.
Den typ av stämningsrum som Eno verkar vara ute efter kräver en minutiös noggrannhet i utförandet som han inte nått fram till här. Installationsformen i sin tur kräver att verkets olika delar (objekten, ljuden, ljussättningen, placeringarna) i mötet med varandra skapar någon form av mervärde. Det enda som nu följer med mig hem, är frågan om varför jag inte fick passera gränsen av värmeljus. Var det bara för att mörkläggningen av rum och sladdragningar inte höll för att ses på nära håll?
Idén och Fylkingens beskrivning av utställningen är långt bättre än genomförandet av den. Varför Eno sedan väljer att presentera sin musik i en installation utan att göra de val som installationsformen kräver förblir obegripligt. Istället känns installationen nu som en tom fond åt ett ljudverk som inte behöver den.
Det Brian Eno presenterade i Stockholm hade potential, men kändes ofärdigt. Det kan finnas flera omständigheter som gjort att det blivit så: kanske har han lyfts upp som ikon, föregångare och intellektuell så pass länge att han slutat ifrågasätta sig själv; kanske var han dåligt förberedd och nervös. Men frågan är om hans ofta intressanta musik i grund och botten är intressant just i sin relation till det han benämner ”rockvärlden”, medan hans verksamhet inom ”konstvärlden” oftast handlat om ett applicerande av former på ett innehåll som känns oreflekterat. Hur som helst så borde Eno ha stannat kvar i arbetsrummet ett tag till.
Rebecka Holmström
