No Sound Is Innocent
30 augusti–30 november 2014
Marabouparken, Sundbyberg
Utställningen No Sound Is Innocent hämtar sitt namn från ett av partituren i verket a4 rum, men det känns snarare som om namnet refererar till Erik Büngers hotfulla historieskrivning över ljudet, talet och musiken. Titeln blir ett påbud till publiken att uppmärksamma ljudens möjliga, gömda agendor. Titeln är också en del av samspelet och dynamiken i utställningen, och det är lätt både att upprätthålla intresset och hitta nya ingångar i verken, även om det innebär att man måste ge den tid. Det är sällan utställningar så tydligt kräver besökarens tid.
Angelica Mesitis Citizens Band är det i särklass mest direkta verket. Där ser vi fyra gatumusikanter, en i sänder, framföra musik från de kulturer de har sina rötter i. Som besökare sitter jag i mitten, med projektionerna placerade i en fyrkant runt omkring. Jag får själv vända mig efter den projektionsyta där det händer något, som om det var jag som upptäckte och sträckte mig efter det. Emellanåt projiceras otydliga ljusfläckar, vagt påminnande om trafikljus, på alla sidor och samtliga musiker hörs på samma gång. Kombinationen av ljuden blir till en oregerlig men vacker komposition, en stadsbild, en utsträckning mellan platser av mänsklig praktik, mellan längtan och varande. Verket skapar ett rum, som genom att hela tiden oscillera mellan närvaro och frånvaro, blir bärare av ett allt mer intensivt nu.
a4 rum är en samling partitur som hänger längs väggarna i konsthallens stora sal, men också ljudande musik att gå på upptäcktsfärd bland medelst en audioguide och ett par hörlurar. Bland kompositionerna i a4 rum finns såväl roligheter som spännande formspråk och mer musikfilosofiska reflektioner. Det kanske mest intressanta sker i mötet mellan de enskilda partituren och The Great Learning Orchestras tolkningar av dem, i övergången från konstnärernas/kompositörernas verk till musikernas, där det tolkande hamnar i centrum för en högintensiv lek. Olika sätt att formulera det ljudande i skrift, och tolkandet av skrift till ljud, blandas och löser upp den rigida uppdelning vi ofta gör mellan olika system som är satta att översätta varandra. Det är också spännande att se alla partituren på en gång och den mängd variationer i arbetssätt och uttryck som de representerar. a4 rum är med sitt fokus på struktur, regelverk och tolkning också en viktig motvikt och ett komplement till de övriga verken på utställningen. Men att gå längs väggarna och knappa på audioguiden för att sedan lyssnande stå och stirra på partituret förtar mycket av den dynamik som finns mellan de olika styckena, liksom mellan partituren och tolkningarna av dem. Jag saknar en presentationsform som förmår förmedla den dynamiken i mötet med publiken.
Written On Tablets Of Flesh är i sin tur en associativ lek med det mänskliga ljudets historia, i form av en konspirationsteori – eller flera. Erik Büngers del i utställningen är den mest omfattande och bygger på en tydlig dramaturgi genom filmtrilogin A Lecture On Schizophonia, som kom 2009, The Third Man, från 2010, och The Girl Who Never Was, som färdigställdes 2013. De är gjorda i en dokumentärfilmstil, där en speakerröst talar över ihopsamlade bilder och filmklipp. Med på utställningen finns också ett flertal montrar med några av de ting han refererar till i filmerna.
Genom att plocka upp såväl diskussioner som förts inom science fiction och artificiell intelligens, som myter, bibliska berättelser, voodoo, historiska fakta, skräckfilm och populärmusik, tolkar Bünger det mänskliga ljudets historia som någonting omänskligt; en Gud eller Djävul skapad av oss, men som fått eget liv och lever över mänsklighetens generationer, fortplantar sig i musiken och språket genom den mänskliga rösten. En Gud eller Djävul som vi med inspelningsapparaturen har frigjort från den mänskliga kroppen och givit möjlighet till ett evigt halvliv.
Written On Tablets Of Flesh är ett verk som lånar estetik och upplägg från dokumentär- och informationsfilmer, föreläsare, retoriska talare och etnografiska museer, samt hämtar material från såväl konspirationsteorier som filosofi. Filmerna är relativt långa, 34 (Schizophonia), 50 (Third Man) och 60 minuter (Girl), och med sin närvaro, sina associativa hopp och kreativa slutsatser är de roliga, intressanta och medryckande.
Höjdpunkten i The Girl Who Never Was är resonemanget Bünger utvecklar kring filmen 2001: A Space Odyssey och den äldsta kända röstinspelningen. Där presenterar han en spiral av referenser som hoppar mellan framtid och historia. Kubricks film förutsäger en upptäckt som skall göras 40 år senare av en inspelning som gjordes 60 år tidigare, men som ytterligare flera år senare visar sig vara en feltolkning, som också det förutsades i Kubricks film. Här möts mycket av det tematiska material Bünger arbetat med i trilogin och vars avrundning öppnar sig mot flera nya vägar. Därför är det synd att han inte stannar där.
I slutet av The Girl Who Never Was tappar Bünger istället bort sig i sina försök med en freudiansk teoribildning kring det kvinnliga hålet, vilket även gäller referensen till ”vilden” i mötet med den europeiska civilisationens ljudupptagningar. Om jag tidigare drogs med i resonemangen gör hans sätt att förvilla sig in och landa i detta resonemang, att jag nu snarare distanserar mig. Det är visserligen tydligt att han avser raljera med olika slags teoribildningar, men det skär sig ändå och han lyckas inte uttrycka vad som krävs för att kunna använda sig av den typen av referenser.
Eftersom han i övrigt lutar sig mot historiskt manliga och europeiska referenser och liksom tar dem på allvar, så fungerar det inte när han plötsligt lägger sig till med en raljerande ton. Det känns också konstigt att han landar i Freud och inte går längre fram i tiden i sina referenser. Resonemanget har heller inte alls samma stringens som i de tidigare filmerna. Frågan är om det alls är nödvändigt att sluta verket med en punkt. Det hade kanske varit intressantare att sluta med ett komma, vilket jag upplever att de tidigare filmerna, liksom de övriga verken på utställningen gör. I The Girl Who Never Was blir slutpunkten istället litet framtvingad och snarare stänger verket som helhet än öppnar upp det.
De tre filmerna har också genomförts som ett slags performanceföreläsning där Bünger läser speakerrösten själv på scen. Denna föreläsningssituation levandegör någonting i relationen mellan den talade, den mikrofonförstärkta rösten och den mänskliga kroppen som ger ytterligare ett lager till verket. Det blir än mer rumsligt närvarande, när rösten kommer från en plats, en kropp, samtidigt som den också lösgjorts från samma kropp och kommer från högtalarna och tillhör de bilder som visas.
Med Written On Tablets Of Flesh raderar Bünger den tydliga åtskillnaden mellan seriös teoribildning, retorik och konspirationsteori. Han visar på hur det går att skapa en lockande begreppsvärld av ingenting, det handlar bara om att välja vilka exempel man använder sig av.
Erik Bünger skapar ett på samma gång allvarsamt och humoristiskt likhetstecken mellan logik och mysticism. Det blir på samma gång ett raljerande med befintliga teoribildningar och kunskapsstrukturer och ett undersökande av hur vissa kulturella företeelser lever sina egna liv. Hur en enskild människas kropp blir bärare av något långt äldre och långt större än hon själv.
Kontrasten i hur de tre verken förhåller sig till publiken tydliggör också hur viktigt publikmötet är för varje media. Såväl Erik Bünger som Angelica Mesiti har gjort publikmötet till en byggsten i sina verk, medan a4 rum endast innehåller relationen mellan partituren och utförandena. Publikmötet befinner sig utanför det. Tyvärr missade jag de spelningar som Marabouparken ordnade med The Great Learning Orchestra och där jag misstänker att a4 rum kom mer till sin rätt. Men det borde gå att arbeta fram en rumsligare presentation som förmår bygga upp en relation mellan publik och verk och framförande även annars.
Vad utställningen i sin helhet arbetar med är ett aktualiserande av relationen mellan det närvarande och det frånvarande, både vad det gäller plats och tid, död och liv. Ett aktualiserande som undersöks medels språk, tradition, teoribildning, musik, struktur och givetvis också genom publiksituationen i sig, men som framförallt återfinns i ljudet och i den mänskliga användningen av ljud. Alla med minsta intresse för de här sakerna hade säkerligen stort utbyte av utställningen.
Rebecka Holmström
