Kvartett. Opera av Luca Francesconi. I rollerna: Kirstin Chávez och Christian Miedl. Malmö Operaorkester. Dirigent: Ralf Kircher. Scenografi: Jan Lundberg. Kostym: Ann-Margret Fyregård. Ljus: Torben Lendorph. Rörelseinstruktion: Ola Hörling. Regi: Stefan Johansson. Malmö Opera, 10 maj 2015.
När ridån går åt sidan står det genast klart att saker har gått sönder. Ett stålrörshus har delats i två. En soffa har slitits isär. Dessa hus- och soffdelar utgör nu baser för två människor som också de en gång har hört samman: markisinnan de Merteuil och Vicomte de Valmont. De dras fortfarande till varandra men anser att kärlek är för pöbeln. Jagets njutning av sex och makt är allt och därför bekämpar de varandra.
Scenen är Malmö Operas och verket Luca Francesconis Kvartett, ett stycke som bygger på Heiner Müllers pjäs med samma namn, vilken i sin tur bygger på den franske sjuttonhundratalsförfattaren Pierre Choderlos de Laclos roman Farliga förbindelser. Operan uruppfördes på La Scala i Milano 2011 och har sedan satts upp på Royal Opera House i London, och så nu i Malmö.
Kvartett består av en enda, ganska lång akt. Musiken i den slagverkstunga orkestern och i högtalarnas elektroakustiska ljudvärld är mångskiktad, känslig och explosiv. Våldet är aldrig långt borta.
Ett påfallande inslag i operan är att Merteuil och Valmont gång på gång byter kläder och roller. Kvinna kan bli man och man kvinna. Men identitetsleken innebär ingen utveckling, för grymhet följer med både den röda klänningen och den blåa fracken. Merteuil och Valmont byter rustningar med varandra, bisprungna av anonyma väpnare i grått. Deras frihet är skenbar.
Inom den modernistiskt klingande helheten tar de båda också på och av sig olika musikstilar. Att klä ut sig till en monteverdisk älskare kan vara bra när man skall förföra (och förgöra) en snygg men för övrigt betydelselös jungfru. En annan gång passar vals bättre.
Kvartett är en variant av den tragiska kärleksoperan, en av operagenrens grundtyper. Men det intryck av renhet och styrka i kärleksgemenskapen som tragiken brukar leda till i sådana operor – tänk på La Bohème – uteblir här nästan helt.
Alldeles hård och kall är operan ändå inte. För ibland får man höra vad rollerna tänker bakom kostymerna, och då genomsyras ord, ton och kroppsspråk plötsligt av skörhet och rädsla. Effekten åstadkoms med en filmisk teknik där sångarna agerar tyst till inspelad sång. Några gånger antyds också möjligheten att Merteuil och Valmont skulle kunna låta sina inre jag mötas. Det sker när de liksom tillfälligtvis samlar sig till ett fragment av den stora duett som brukar finnas i kärleksoperor. ”Jag önskar att jag kunde se dig dö”, sjunger de med ren och mjuk linjeföring, kanske i längtan efter en opera av det slag där döden befriar och förenar. Det är vackert, men det lyriska försöket rinner snabbt ut i sanden.
Mot slutet smyger Valmont bort. Han har från början varit den svagare av de två. Att Christian Miedls baryton till skillnad från Kirstin Chávez mezzosopran ibland haft svårt att tränga igenom den övriga musiken är helt i överensstämmelse med hans roll.
När fondväggen till sist öppnar sig så att dagsljuset faller in i mörkret och så att Merteuil kan gå ut i Malmö kunde det ha inneburit en lättnad. Men klädparaden fortgår och Merteuil är ensammare än någonsin: ”Jag går ut på gatan klädd i mitt blod”, sjunger hon, och i handen håller hon en kniv. Hennes röda klänning har blivit en bödelskåpa av blod. Vem möter hon därute?
Kvartett är ingen behaglig opera. Men när man har sett den kan det hända att man vill umgås litet försiktigare och mera lyssnande med människorna omkring en. Det är ingen dålig effekt av ett konstverk.
Under teaterchef Bengt Hall varvar Malmö Opera säkra publikdragare med uppsättningar som ekonomiskt innebär ett större risktagande. Francesconis Kvartett är en sådan uppsättning, liksom den storartade uppsättningen av Aribert Reimanns Lear år 2013, även den regisserad av Stefan Johansson, som i egenskap av chefsdramaturg betytt mycket för Malmöoperans utveckling under de senaste åren. Må denna programpolitik få leva också efter epoken Hall och Johansson.
Tobias Lund
