A Language at War. Musikteater av Teatr Weimar / Sonic Art Theater. Regi: Jörgen Dahlqvist. Komposition: Kent Olofsson. Skådespelare: Rafael Pettersson, Celia Hakala och Angela Wingerath. Acker Stadt Palast, Berlin, 29 januari.
Personen på scen har klätt ut sig som Wittgenstein. Han sitter vid sitt skrivbord i strålkastarljuset på den lilla scenen på Acker Stadt Palast i Berlin. Två kvinnor sitter till vänster om honom, med varsina notställ. Den ena kvinnan liknar en sångerska, den andra en skådespelerska.
”Jag börjar med det grundläggande”, säger ”Wittgenstein”. Han uppträder litet som en föreläsare och är helt klart plågad av ett eller annat. Vi (tre!) i salen får liksom inte kontakt med honom. Vem pratar han egentligen med? Han varierar talstil och sociolekt, och rösten skiftar från föreläsarens till intim viskning. ”Jag är inte Gud. Jag är inte ond,” säger han. ”Språket räcker inte till”. Han framstår som en korsning av en förvirrad språkforskare och sin egen sufflör. Plötsligt kommer ett utbrott från henne som liknar en sångerska. Hon gör ett slags recitativ av ljuden av att skriva och en kakofoni uppstår tillsammans med ett elektroniskt ljudspår. Den utklädde Wittgenstein påstår att han ”vet vem han är”. Han beskriver det han ser omkring sig med ord, vilket går över i ett slags associationsaria. En video med naturbilder projiceras på en skärm. Hon som liknar en skådespelerska hävdar att hon är ”Lagen”. Medan det att hon tuggar på en lakritspipa säger hon med monoton och oberörd stämma: ”Det finns blott fakta, allt annat är gissningar”. Orden är riktade mot honom som liknar Wittgenstein. ”Lagen” har ett övertag, han liknar en rädd skolpojke. Han säger att han söker efter det enkla, naturen, de grundläggande beståndsdelarna. Man tycker synd om honom. Och här kommer föreställningens höjdpunkt. Med sina fingrar imiterar han en gå-rörelse och säger ”tripp, tripp, tripp”. Hans fingrar blir till två små stövlar. Med sina stövlar ”går” han in i videon, in i naturen, ljudbilden blir till hans längtan efter naturen, efter det enklare, efter att bli en renare, naknare människa. Allt tvivel till trots, all plåga, så fortsätter han.
Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein (1889–1951) försökte förstå hur våra tankar relateras till verkligheten. Vi tror oftast att våra föreställningar om världen är sanna. Men logiken, språket, sätter gränser för vårt tänkande. Språket beskriver inte verkligheten likt en bild. Det finns ingen essens i språket. Filosofins uppgift är därför inte att beskriva världen (det är vetenskapens uppgift), men att beskriva språkets begränsningar. Vi är inte främmande inför språket, men vi brukar det på ett helt naturligt sätt. Wittgenstein frågade hur det kan komma sig att dessa ljud och oljud kan bli meningsfulla. Språket ses heller inte blott utifrån ett namngivningsperspektiv; ett ord kan ha flera funktioner, det är också en handling, ett spel. Språket binder oss till världen, till varandra och att vi spelar detta spel, språket, gör att vi ingår i ett samhälle.
Just språket som spel kommer tydligt till uttryck i A Language at War, Teatr Weimars föreställning från 2011 som får tysk premiär med ett par föreställningar i Berlin. Liksom Wittgensteins filosofi bjuder Teatr Weimar oss in till att se på språkets fällor och gränser. Föreställningen är också klart inspirerad av Wittgensteins två mer privata skrifter: hans dagbok och Zettel (en samling av anteckningar funna efter hans död). Dessa skrifter är präglade av Wittgensteins djupa självförakt och tvivel varvat med storhetsvansinne och fåfänga. Uppsättningen kan i sin helhet ses som ett slags alternativ förmedling av Wittgensteins livsverk, kval och språkfilosofi.
Konsten skulle kunna vara det perfekta mediet för att behandla Wittgensteins filosofiska problem. Men förutom den poetiska scenen med fingrarna som i min fantasi blir till små stövlar som vandrar in i naturen, ligger föreställningen först och främst på en förmedlingsnivå. Självklart finns bruk av konstnärliga verkningsmedel, som sång, skådespel, komponerat ljud och iscensättning. Men jag kan inte se var i föreställningen de konstnärliga verkningsmedlen leder över i nya, okända tankar; de tankar som blott konstens bruk av filosofiskt tankegods förmår ge upphov till. Det stannar innanför Wittgensteins teser, Wittgensteins universum. Att huvudpersonen är utklädd till Wittgenstein i 40-talskläder hjälper inte. Och sångerskans roll är för mig fortfarande oklar. Är hon ett eko av Wittgensteins tankar? Kanske är hela föreställningen blott ett eko av Wittgensteins tankar?
Kanske är det ändå for mycket begärt att Teatr Weimar skulle kunna vidareutveckla vad som betraktas som något av det mest invecklade filosofiska tankegodset. Bara att ha Wittgensteins filosofi som textligt fundament för en föreställning är i sig ambitiöst. Att därtill expandera filosofien över i det sinnliga, det auditiva, visuella, att försöka låta filosofi bli musik, scenkonst är en grannlaga uppgift. Det är ett viktigt arbete och jag tror också det finns en stor potential här, att utveckla filosofiska teser, som kan synas, kännas, höras. Teatr Weimar gör ett försök, även om de inte lyckas fullt och helt.
Jag frågar mig också – varför teatermediet? Jag tror denna förmedling av Wittgensteins tankar hade kunnat gjort sig väl så bra som videoverk eller hörspel. Scenkonstens närvarokänsla dras litet nytta av i föreställningen; de sitter bakom en glassvägg, eller som på en duk , och gör sina saker. Jag funderar litet över Teatr Weimars starka position inom musikteaterfältet i Norden i dag. För snarare än nyskapande musikteater skulle den här föreställningen vara intressant som skolföreställning och som sådan som en introduktion till språkfilosofi.
Liv Kristin Holmberg
Översättning från norskan av Andreas Engström
