Konfrontationen
16–19 juli 2015, Nickelsdorf, Österrike
Inom improvisationskretsar har Nickelsdorf en närmast mytologisk klang. 1980 gavs där den första upplagan av Konfrontationen, som idag är en av de äldsta och mest inflytelserika festivalerna för improvisationsmusik.
En dryg timmas bilfärd från Wien i riktning öst, vid ungerska gränsen, ligger det lilla samhället Nickelsdorf. Vägen dit går på den tungt trafikerade motorvägen i riktning Budapest och Bratislava. Denna tillkom först under 70/80-talet. Innan dess körde lastbilarna genom orten – något som är fullständigt omöjligt att föreställa sig idag, även om murens fall och Schengen-avtalet inneburit att trafiken mellan de tre länderna under 90-talet ökat rejält. Genomfarten innebar att Jazzgalerie Nickelsdorf, det kafé/restaurang som är huvudscen för festivalen, kunde profitera på de långtradarchaufförer som stannade till för lunch eller middag. Pengarna användes till att bygga upp festivalen men när trafiken minskade med motorvägen höll festivalen på att gå under.
Konfrontationen överlevde i alla fall och är idag tillsammans med Kaleidophon i Ulrichsberg något av huvudort för Österrikes improvisationsmusik.
Ett besök på Konfrontationen ger bilden av en festival med långa anor. Publiken är stor, medelåldern relativt hög, stor andel stammisar och ett etablerat artistutbud. Med start vid femtiden på eftermiddagen ges konsert efter konsert till långt in på småtimmarna. I Programmet återfinns musiker från den internationella scenen; grupper som spelat mycket tillsammans och mer tillfälliga konstellationer.
De ensembler som utmärkte sig positivt var de som lyckades kombinera virtuositet med förmågan att lyssna in varandra och därigenom skapa intressant dynamik och lekfullt samspel. Ett lysande exempel var den formidabla schweiziska stråktrion med Harald Kimmig, Daniel Studer och Alfred Zimmerlin, som tillsammans med saxofonisten John Butcher rörde sig mellan en uppsjö av idéer för att mot slutet hitta fram till något som lät som ettsenromantiskt stråkstycke på långsam och oregelbunden hastighet. Med extrovert spelglädje framträdde Sudo Quartet, även om profilen haltade något då slagverkaren Paul Lovens och basisten Joëlle Léandre dominerande spelet så totalt. Nämnas bör även kvintetten med Paul Lytton, Phil Wachsmann, Floros Floridis, Nate Wooley och Sten Sandell, vilka ledigt bredde ut sig i gränstrakten mellan ett konstmusikaliskt och frijazzigt uttryck. Möjligen innebar några av solofärderna att det lekfulla övergick i det splittrade – ett klassiskt risktagande som dock oftast är värt att ta.
Dessa konstellationer hade det gemensamt att de inte ligger i linje med ett etablerat frijazzideom. Att jag ser detta som något positivt handlar om personliga preferenser. Men inte bara. Flera konserter tenderade att inte bara fastna i frijazzens alltför väl etablerade formler. I det visserligen behjärtansvärda uppsåtet att bjuda på så mycket musik som möjligt spelades det ofta för länge med följd att idéerna tog slut och gnistan gick förlorad.
Svenska Hagenfesten är direkt eller indirekt påverkad av Konfrontationen och många av de musiker som framträdde i Nickelsdorf har jag tidigare sett både en och två gånger i Dala-Floda. Men om den svenska festivalen präglas av en lyckad blandning av etablerat och ungt samt en öppen syn på improvisationsformen kändes Konfrontationen möjligen litet väl bekväm i föreställningen att ett stort artistuppbåd, bar och frijazz i sig är ett gångbart recept. För att det skall hålla fullt ut krävs kvalitet i alla leden, och musikaliskt levde inte allt upp till den höga nivå man kunde förvänta sig.
Mycket har hänt med improvisationsmusiken sedan Konfrontationen startade. Genren har breddats, stilarna har blivit många, improviserad musik har tagit plats inom konstmusikområdet, och för många – musiker, kritiker och arrangörer – har improvisationsbegreppet delvis förlorat sin relevans. Men på Jazzgalerie Nickelsdorf har tiden liksom stått stilla.
Jag slås av de ord som prästen i bykyrkan sade inför konserten med Dror Feiler och organisten Philipp Quehenberger; att kyrkans rum i sig erbjuder en konfrontation; mellan ens föreställningar kring det etablerade, och det nya och för oss rent av okända. Feiler och Quehenbergers konsert gav liksom ett svar på denna indirekta uppfordran i den fina kommunikationen mellan utdragna dissonanser och kluster i orgeln och utforskande av olika rör; en balans mellan konfrontativ attack och meditation. Några ord, en konsert och inramning att bära med sig i tankarna till planeringen av nästa års festival.
Andreas Engström
