CrossingLines
Sound of Stockholm
Kulturhuset, 4 november 2015
Den katalanska ensemblen CrossingLines gav under Sound of Stockholms andra kväll en konsert i Stockholms Kulturhus betitlad Why? – förmodligen med anspelning på ett av de framförda verken: Morton Feldmans Why patterns?
Enligt programhäftet var konserten ägnad de små förskjutningarnas estetik, och så var förvisso fallet. Tre verk spelades och emellan dem framfördes live-elektronik av ensemblens ledare Luis Codera Puzo på ett mycket känsligt vis. Gemensamt för de tre instrumentalverken är en estetik som förutom att förändringar, som sagt, inte är ett påtagligt kännetecken, också vill undvika pretentionen att förmedla en mening, ett budskap. Någon agogik kan man inte förvänta sig här – inga påtagliga dynamiska skillnader, ingen tempoförändring.
Först ut var Ylva Lund Bergners Macronectes där ensemblens pianist bearbetar en preparerad flygel. Detta är inte minimalism i betydelsen hos en Philip Glass eller Steve Reich, utan i meningen minsta möjliga ljud och utforskning av stillaståendet, icke-rörelsen. Några torra knäppningar på strängarna i den öppna flygeln, några slag på klangbotten och knådningar av biljardklot (?) mot instrumentets ram.
Därpå Acrisolares av katalanen Pedro Álvarez, i vilket vi hör samtidigt spelade ackord långsamt, men rytmiskt intrikat, framföras av musikerna – nu en kvartett bestående av piccola, sax, piano och vibrafon. Man kan föreställa sig utkastade skärvor, fragment av en upplöst musik, som nu fångas upp av ensemblen. Härefter följer då Feldmans stycke, som måste ses som ett veritabelt mentalt kraftprov för exekutörerna.
Ensemblen är nu en trio: tvärflöjt, piano och glockenspiel. Detta är en musik som vill försätta både musiker och lyssnare i ett tidlöst tillstånd, och visst finns det en sympatisk humanism i en tanke som kan formuleras ”acceptera mig som jag är utan krav på prestation”, då som sagt intrycket blir att just undvikandet av budskap tycks vara syftet. Ett problem med detta, och kanske har det sagts förr, är en härmed uppkommen paradox: man gör anspråk på anspråkslöshet, och estetiken hamnar i en återvändsgränd.
Feldmans nära halvtimmeslånga verk med till synes ej sammanhängande toner från instrumenten, är en synnerligen genomskinlig sats, där man kan uppleva en förlösning när pianot äntligen har litet fylligare klanger än trestämmiga ackord i diskanten. Det blir faktiskt så att man undrar om inte tonsättaren frångår sin estetik när han i slutet inför något liknande imitation mellan stämmorna, och därmed ett samband mellan dem, då en liten sekund upprepas i de olika instrumenten. Vidare kan man inte undgå frågan vad som bestämmer verkets storform. Inget i det hörbara antyder någon riktning och därmed inte till exempel när stycket skall sluta.
Ensemblen skall ha all heder för sin fina förmåga till samspel och koncentration. Denna recension undviker att, med avseende på repertoarvalet, försöka besvara frågan Why?
Roland Horovitz
Mer om Sound of Stockholm går att läsa i kommande nummer av Nutida Musik.
