Stockholms nygamla festival Svensk Musikvår är snart verklighet. Festivalen, som går under dagarna 17–20 mars har startats på initiativ av aktörerna inom det fria musiklivet i Stockholm och samlar mer eller mindre alla de tunga namnen inom nutida konstmusik från de senaste decennierna. Ungefär samma personer som var med och startade festivalen Sound of Stockholm ligger nu bakom Svensk Musikvår.
Men om Sound of Stockholm främst koncentrerar sig på att presentera helt nyskriven och internationell musik är programmet på Svensk Musikvår en eklektisk blandning av äldre och unga svenska tonsättare och musiker, med såväl gamla som helt nya stycken.
Jörgen Pettersson, sedan 80-talet medlem i Stockholms Saxofonkvartett, är en av initiativtagarna och festivalens projektledare. Nutida Musiks Andreas Engström passade på att tala med Pettersson om festivalen, bakgrunden till den och varför den behövs idag.
Ni skriver i presentationen av Svensk Musikvår att ni ”återupptar en betydelsefull tradition”. Vad menar ni med det egentligen, har festivalen funnits tidigare?
– Ja, Svensk Musikvår startade i mitten av 70-talet på initiativ av Föreningen Svenska Tonsättare (FST). Tonsättare som Eskil Hemberg, Karl-Erik Welin och Daniel Börtz ville hitta ett forum att kunna presentera nutida svensk konstmusik. Det krävdes en lång startsträcka och man jobbade tre år innan första festivalen ägde rum. Detta var ett samarbete som involverade alla de stora institutionerna, Sveriges radio, Operan, Konserthuset, Rikskonserter, Sveriges Radio, Samtida Musik och Fylkingen. Svensk Musikvår startade som en biennal och flyttade runt mellan olika städer. Efter några år ökade man tempot och blev årligen återkommande. Den gavs vartannat år i Stockholm och vartannat på annan ort i landet. Så höll man på fram till starten av Stockholm New Music i början av 90-talet och FST:s 75-årsjubileum 1993. Det som skett på senare år sedan Rikskonserter lades ned är att det inte längre finns någon som har det övergripande ansvaret för musiklivet.
Och det är därför som du och de medverkande ensemblerna tagit det här initiativet. Är det enbart negativt att det inte finns en institution med ett övergripande ansvar?
– Nej, inte enbart. Det positiva är att nu för första gången kan enskilda musiker, föreningar, tonsättare och ensembler starta och driva egna projekt genom bidrag från Musikverket. Detta var mycket svårt tidigare. Nackdelen med ”projektifieringen” av kulturlivet är att alla tänker på sina projekt; man gör en sak, rapporterar och så går man snabbt vidare in i nästa. Man blir lätt tunnelseende och glömmer att se sin verksamhet som en del av en större helhet. Det här innebär bland annat att man tappar kontakten med en hel generation tonsättare: många äldre jobbar inte på det sättet, med projekt. Men det kan också handla om de som kanske blir sjuka under en period, lätt hamnar utanför. Idag framförs inte den äldre generationens tonsättare i Sverige. Kulturlivet går miste om ett viktigt kunskapsutbyte mellan generationer.
Ni säger att ni vill ”uppmärksamma såväl äldre som unga svenska tonsättare och musiker” och ”visa på samband och förklara hur musiken tagit gestalt, formats och utvecklats”. Innebär detta att ni också är kritiska till de festivaler som finns i Sverige idag, att de för mycket bejakat projektindustrin och det som detta för med sig, ett rent fokus på det unga, och kanske rent av, det trendiga?
– Jag vill inte ifrågasätta hur de olika festivalerna jobbar och tänker. Var och en måste få profilera sig på sitt sätt. Men det som triggat oss i arbetet med Svensk Musikvår är att visa upp bredden över generationer. Det samma gäller för övrigt också musiker som kommit upp i åldern. De tenderar också att försvinna. Därför vill vi presentera helt nya, unga musiker och ensembler, vissa rent av under utbildning, jämte legendariska interpreter, som till exempel Mats Persson och Kristine Scholz. Vi har också en festivalensemble vars medlemmar vill hylla några av de tonsättare som ägnat sitt liv åt att bygga upp och forma svensk musikliv. Under Sound of Stockholm i höstas firades Lars-Gunnar Bodin som blev 80 år med ett symposium och en porträttkonsert; när man talar med honom får man verkligen hela musikhistorien sköljd över sig. Jag önskar att fler skall få ta del av denna möjlighet till intressanta möten. Vi talar om oerhört kompetenta personer som gärna och generöst delar med sig av sin erfarenhet och kunskap.
Om man jämför med Centraleuropa är situationen en annan. Det unga presenteras, men de äldre glöms verkligen inte bort. Dels så kan äldre klassiska verk, eller bortglömda spelas – jag tänker på en konsert på MaerzMusik för ett par år sedan med extremt sällan spelade ungdomsverk av Ferneyhough och Lachenmann – och dels kan faktiskt äldre tonsättare också få beställningar. På festivalen i Donaueschingen härom året var en stor andel uruppförda verk av tonsättare födda på 20- och 30-talen.
– Projekteringskulturen gör som sagt lätt att till exempel äldre hamnar utanför. Man är ju inte slut för att man fyller 65 – det är ju inte minst de tonsättare du nämner exempel på. Jag var nyligen hemma hos Ingvar Lidholm, som fyller 95 i år, vilket vi firar under festivalen. Jag frapperas verkligen av hans vitalitet, förmåga att ge exakta instruktioner. Det var också många som tyckte att Lars-Gunnar Bodins nya verk under Sound of Stockholm förra året var bland det bästa han någonsin skrivit.
I Donaueschingen är det ju Sydvästtyska radion som beställer verk av tonsättare. Det går ”andra vägen” så att säga; istället för att presentera en projektidé får tonsättaren ett uppdrag och kan direkt koncentrera sig på att komponera. Har Sveriges Radio tappat initiativet här? Vid millennieskiftet fick de ta emot mycket kritik för att inte som tidigare sörja för fortbeståndet. Nu verkar det där vara ett i det närmaste överspelat kapitel …
– Jag vet att det finns en vilja hos flera på Sveriges Radio att spela in ny musik, sända samt presentera initierade program. Men jag upplever också att det på Sveriges Radio finns en frustration över att resurserna blivit så knappa, att man inte kan leva upp till ambitionerna. Brist på tekniker verkar också vara ett av problemen.
Jag vet flera kollegor och intresserade av ny konstmusik som över huvud taget inte lyssnar på svensk radio. De lyssnar på tysk. Jag har också träffat flera finländare som förbluffats över infantiliseringen och den låga nivån i svensk radio vad gäller konstmusiken. Jag lyssnar, men inte huvudsakligen för att hålla mig à jour med vad som händer, utan för att hålla mig à jour med tillståndet på radion … Jag upplever att det finns enorma brister, inte främst vad gäller ”tilltalet”, utan vad gäller kunskap helt enkelt. Att lägga sig på en så låg nivå är att visa direkt förakt för lyssnaren.
– Nja … samtidigt finns det enstaka personer, som Erik Mikael Karlsson som har både ambitioner och kunskap, och härom veckan hörde jag ett fint program om Bo Linde. Men det gäller att söka upp och släppa fram dem som har kunskap och våga göra djupdykningar, det är något som bör gå att utveckla.
Konstmusiklivet är verkligen internationellt idag om man jämför med hur det var för tjugo år sedan. Nu återupplivar ni Svensk Musikvår. Finns det inte en risk att den upplevs för nationell?
– Det är möjligt, men om inte vi själva tar ansvar för svenskt musikliv, vem gör det då? Det finns inte längre någon som har ett övergripande ansvar. I förlängningen skulle vi vilja bjuda in internationella ensembler som då kanske spelar halva programmet franskt och halva svenskt. Så fungerade det tidigare. Musiklivet i stort går visserligen mot allt mer internationalisering. Men i och med att det i Sverige idag inte finns pengar eller infrastruktur inom musikområdet för att bjuda in utländska ensembler så upplever vi tyvärr motsatt utveckling här. Vi går miste om ett viktigt konstnärligt kunskapsflöde och viktiga möjligheter till internationella kulturutbyten.
En konsert, med KammarensembleN, presenterar ju uteslutande klassiska svenska modernister, som är nästan bortglömda nu.
– Ja, de spelar Bo Nilssons Szene I och III, som är centrala i svensk musikhistoria men som numera aldrig framförs. Även Bengt Hambræus och Jan W. Morthenson spelas, två giganter som nästan aldrig presenteras på musikscenerna. Under den första konserten på Fylkingen spelas Leo Nilssons elektroniska stycke Skorpionen från 1964, ett riktigt pionjärverk. Det är fantastiskt att kunna spela de äldre jämte de nya.
Och Jan W. Morthenson, som ju var betydande internationellt redan under 60-talet men som trots en viss liten revival under Stockholm New Music 2008 är ganska bortglömd idag har faktiskt fått en beställning från Donaueschingen!
– Där ser man! Svensk Musikvår och Donaueschinger Musiktage – ja, några förmår ju att blicka framåt och samtidigt se vad som gjort att vi är där vi är idag.
Andreas Engström
