Myrkir Músíkdagar
Reykjavík, 28–30 januari 2016.
Myrkir Músíkdagar – Dark Music Days – är Islands äldsta festival för ny musik. Syftet vid starten 1980 var att huvudsakligen presentera isländsk musik. Det var, som jag förstått det en ganska intern angelägenhet. Litet av den andan kunde man uppleva också 2008, när jag besökte festivalen för första gången. Därefter hände det något under de följande åren. Programmet blev mer internationellt och festivalen kom från och med 2012 att äga rum i det enastående konserthuset Harpa. Båda sakerna bidrog säkert till den ökade publiktillströmningen.
2016 års festival gavs under blott tre dagar. Ändå var knappast konserterna färre; programmet var nämligen oerhört tätt. Här fanns en uppenbar vilja att få med mycket. Det är positivt, men samtidigt något som störde. Nivån på framförandena var inte alltid den högsta och programmen heller inte så genomtänkta.
Nu var det något för många solo- och ensemblekonserter, en körkonsert med på tok för enformigt program och en elektronisk konsert sent på kvällen som aldrig tycktes ta slut. Trevligt för dem som råkar vara intresserade av en viss konsert och för dem som inte kan få nog. Men att arrangera en festival handlar inte enbart om att få med utan om att både välja och välja bort.
Mängden må vara ett positivt problem. Vad som dock kändes litet märkligt var den starka isländska prägeln. Detta innebar att de internationella inslagen mest blev som en krydda till huvudanrättningen. På så sätt framstod den norsk-franska improvisationsgruppen Dans les Arbres konsert eller Jennifer Torrence framförande av François Sarhans konceptuella teaterstycke runt en triangel märkligt nog som aparta inslag och solitärer i något som mest handlade om något annat.
Det skall dock sägas att det finns en häpnadsväckande bredd inom isländsk musik. Därtill ett stort publikintresse. Praktiskt taget samtliga festivalens konserter var mycket välbesökta. Mest var det på konserten med Islands symfoniker i en så gott som fullsatt Harpa, som har mycket hög publikkapacitet. I ett större sammanhang bör man se tillströmningen till denna konsert i direkt relation till den typ av musik som framfördes. Det stycke som utmärkte sig här var den nya pianokonserten av Thór∂ur Magnússon. Det rörde sig om en halvtimma i tre klassiskt utformade satser enligt rysk senromantisk modell med, om inte citat så allusioner till Prokofiev och Mussorgsky samt ekon av Stravinsky och de Falla. Solist var den isländska stjärnsolisten Víkingur Hei∂ar Ólafsson och orkestern leddes av den också mycket uppmärksammade dirigenten och tonsättaren Daníel Bjarnasson.
Kort sagt byggde konsertens huvudnummer på klassisk virtuositet, stjärnglans och kända manér, något som visat sig vara en framgångsmodell för ny musik i framför allt Nordamerika, där bland annat Bjarnasson rönt stor succé. Jag vill dock tro att vissa var där också för det övriga programmet och att de flesta fick mycket ut av Rolf Wallins Act. Att direkt efter pianokonserten som avslutning få höra denna nordiska samtidsklassiker med de speciellt utformade kraftfullt rytmiska och klangliga eskapaderna var en häftig upplevelse.
Det var emellertid inom kammarmusiken och med specialisterna på ny musik som det verkligen blixtrade till. Ensemblen Caput är sett över tiden den mest betydande ensemblen för ny musik i Island under de senaste 30 åren. Från deras konsert kan nämnas Sveinn Lú∂vik Björnssons nya verk Dropakast, dramatiskt i sin relativa tysthet och återhållsamhet, kretsande runt några idéer för slagverk i samspel med blåsensemble. Diskret poesi kunde man också uppleva i Tháinn Hjálmarssons Influence of buildings on musical tone for six players; diskret, svagt, flageoletter, viskande … Jag fastnade särskilt för Gu∂mundur Steinn Gunnarssons Epitaph for Gu∂mundur, med glissandistråkar där cembalo och slagverk lägger ut lodräta hållpunkter. Verket förefaller utgå från samma kompositoriska princip där Gunnarsson genom rörliga symboler på bildskärm skapar förutsättningar för en friare form av rytmik. I den stilen var detta bland det starkaste verk jag hört av honom.
Bidrog till en relativt sett hög andel verk komponerade av kvinnliga tonsättare och framför allt andelen kvinnliga musiker gjorde Nordic Affect med ett program med sex uruppföranden av vilka fem var av kvinnliga tonsättare. Med barockinstrument tar Nordic Affect sig an en ny repertoar som därmed får en konkret referens till en äldre epok, som tonsättarna kan välja att förhålla sig till i olika grad. Anna Thorvaldsdóttir förlitade sig i det uruppförda Impressions för cembalo mest på cembalons rent klangliga egenskaper, när solisten Gu∂rún Hrund Har∂ardóttir med spel på strängarna framkallade poröst spöklika klanger men där även studsbollar och andra objekt gav en känsla av automatism. En som tydligare knöt an till ensemblens förankring i två tidsepoker var Mirjam Tally, vars uruppförda Warm life at the foot of the iceberg var ett slags cembalotrio där instrumentutforskningarna i form av glissandon och brusande stråkar skedde i en kontrapunktisk framåtrörelse. Hildur Gu∂nadóttir lade till flöjt i Point of Departure och lät tidsepokerna mötas i en mollanstruken meditation med rytmisk tonupprepande avslutning.
Nordic Affects program var genomtänkt, balanserat och med individuella verk av hög kvalitet. Om det var denna eller den avslutande konserten med Kammersveit Reykjavíkur som var festivalens topp låter jag vara osagt. De senare bjöd på ett program som till tre fjärdedelar utgjordes av stycken av Atli Heimir Sveinsson, Islands kanske mest berömda tonsättare ur sin generation (född 1935). Verken var komponerade under fyra decennier och det var fascinerande att höra hur han skiftat tonspråk och följt med sin tid men också gått i helt andra riktningar. Om Píanótríó nr. 3 Mysteries från 2008 hade en tidlöst modern struktur inom ramen för ett i princip klassiskt format i satserna, präglades följande Klif (flöjt klarinett, piano) från 1969 av en tidstypisk följd av korta och fragmentariska satser. Den avslutande trion för klarinett, violoncell och piano, Plutôt blanche qu’azurée var en sensation med sitt mjukt böljande långa parti med flödande repetitiva arabesker i piano och långsam harmonisk rytm, ovanpå vilken blåsinstrumenten svävar. Verket är unikt för sin tid och plats och något jag snarare associerar med New York eller Kalifornien från ett litet senare datum än 1976.
Trots en rad fina konserter, stor publik och offensivt tänkande när det gäller balans mellan ungt och äldre, män och kvinnor blev jag ändå litet konfunderad. Med Þórunn Gréta Sigurðardóttir som ny konstnärlig ledare, och den första nya på ganska många år hade jag förväntat mig något annat. Framför allt hade jag förväntat mig ett personligt program drivet utifrån en konstnärlig idé och inte bara utifrån könsbalans. Det är i egenskap av ordförande för den isländska tonsättarföreningen som Sigurðardóttir är konstnärlig ledare, och i någon mån finns det nog en intressekonflikt mellan egna idéer och personliga val och att representera ett kollektiv.
Nu är det visserligen en mängd faktorer som avgör vad som till slut blir en festivals program. Men jag hoppas att man framöver förmår sätta samman en festival där syftet inte främst är att alla skall få vara med utan att man riktar in sig på att få ihop det här med utbud, bredd och kvalitet.
Andreas Engström
