Vi har länge känt till att repertoaren på orkestrar och operahus mest består av döda, tyska män. Men att det fria musiklivet är jämställt redovisas nu med ny statistik framtagen för Nutida Musik av Magnus Bunnskog. I toppen återfinns en kvinna. Och 62 av de 80 mest spelade är medlemmar i FST.
Föreningarna Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare (KVAST) och Föreningen Svenska Tonsättare (FST) presenterade den 20 maj 2015 en rapport [1] där man kartlagt repertoarstatistik för 18 orkestrar och 5 operahus i Sverige under spelåret 2014/15. Syftet var att lyfta frågan om jämställdhet på svenska musikinstitutioner utifrån de tre aspekterna balans mellan män och kvinnor, balans mellan svenskt och utländskt, samt balans mellan nykomponerad och äldre musik. Eftersom 95% av de medel som staten satsar på musik går till musikinstitutionerna avsåg rapporten att peka på obalansen och skapa debatt – och i förlängningen förändring. En ny rapport kommer att presenteras inom kort av FST och KVAST där man även denna gång fokuserar på de stora orkester- och operahusen. Huruvida resultatet ser annorlunda ut än sist är ännu inte offentliggjort, men responsen på den befintliga rapporten har varit dokumenterat god, med en hel del satsningar hos institutionerna gör att det ser bättre ut den här gången.
Men i den befintliga rapportens statistik saknas en del klargörande fakta, och strategierna är inte enbart ändamålsenliga och inte heller fullt ut tillfredsställande. Repertoarstatistiken utgår från totalt antal framförda minuter (durata) av alla verk som framförts under säsongen. Detta innebär exempelvis att ett uruppfört orkesterverk (som sällan är längre än tio minuter) överskuggas av de flesta standardrepertoarverk som presenteras i överflöd och som vanligen tar betydligt mycket mer tid i anspråk. I rapportens sammanställning redovisas kompositionsår (och antal uruppföranden) vilket är intressant. Men tyvärr ser man inte här om det är en man eller en kvinna som komponerat de verk som skrivits av en levande, yrkesverksam upphovsperson. Dessutom kartläggs kompositionsland, vilket får ses som ett särskilt intresseområde för FST som givetvis vill veta i vilken utsträckning svenska tonsättare representeras på våra skattefinansierade institutioner. Kammarmusiken som spelats på de kartlagda institutionerna har enbart kommit med i statistiken om den funnits med i generalprogrammen. Genomgående är alltså också att man räknar antal minuter, och inte huvuden när man drar slutsatsen att 11,5% av speltiden för alla institutioner består av verk skrivna efter 1982, och 2% har dessutom varit uruppföranden. Svenska minuter som spelats uppgår till 10,2% av total speltid, och slutligen konstateras att 3,8% av alla verkens sammanslagna durationer är skrivna av kvinnor. Det går inte att bryta loss fakta om hur många av dessa kvinnor som är födda på 1800-talet, och inte heller hur många svenska tonsättare som är nu levande och yrkesverksamma kvinnor respektive män.
Den statistik som presenteras här, i detta nummer av Nutida Musik, räknar annorlunda i jämförelse med tidigare nämnda rapport, av flera anledningar; jag var intresserad av att räkna hur många enskilda upphovspersoner som återfinns i programmen som framförts på det fria musiklivets scener och festivaler. Oavsett durata på de spelade verken räknas varje framförd tonsättare, composer-performer, ljudkonstnär eller impromusiker som en unik upphovsperson. Spelas flera verk av samma person på en konsert räknas den lika många gånger. I en del fall blir detta dock inte tillämpbart, som exempelvis där en person spelar ett helt eget set utan angivna verktitlar, som ofta är fallet med impromusiker. Jag har inte heller tagit hänsyn till om en ljudkonstinstallation presenterats i en dag eller två månader, utan där räknas namnet endast en gång.
Min kartläggning omfattar i första hand den kammarmusik, elektroakustisk musik, impro och ljudkonst som presenterats på det fria musiklivets scener och festivaler under de senaste tre åren. Redovisningen skall inte ses som fullständigt komplett, men den sprider ljus över en tydligt annorlunda, och radikalt mer jämställd del av det svenska musiklivet (som alltså delar på de återstående 5% av budgeterade medel från staten). I tillägg kan även sägas att antalet uruppföranden och framföranden av musik av nu levande upphovspersoner med största sannolikhet överglänser landets musikinstitutioner. Nästan alla kartlagda arrangörer är aktiva medlemmar i RANK. Övriga arrangörer som inkluderats är utvalda då deras verksamhet objektivt sett är betydelsefull för det fria musiklivet och dessutom oftast bokar samma eller liknande ensembler och akter som RANK-medlemmarna i övrigt gör. I en del fall överlappar eller samverkar arrangörerna även varandra. En komplett lista över vilka arrangörer och festivaler som kartlagts finns bifogad denna artikel. Insamlingen av information har skett via arrangörernas hemsidor eller på deras sidor på Facebook. Kompletterande information om detaljerade konsertprogram eller dylikt har i förekommande fall hämtats genom andra länkade sidor eller kompletterande kommentarer i arrangemangets flöde eller i arrangörens bloggposter.
Totalt rör det sig om 31 arrangörer och 16 festivaler, där 8 av festivalerna anordnas av någon av arrangörerna. Dessa arrangörer har under perioden 2016 – 2018 arrangerat 1244 konserter, och 39 festivaler har gått av stapeln, med sammanlagt 4058 framförda verk.
Av dessa 4058 uppföranden är 3854 (95%) av levande upphovspersoner, och man har även presenterat verk av 204 (5%) avlidna upphovspersoner – här hamnar alltså både Pauline Oliveros och Iannis Xenakis på samma sida som J.S. Bach och Hugo Alfvén i statistiken. Bakom de 3854 uppförandena av levande upphovspersoner finner man 1613 unika namn. Jag har räknat och redovisar upphovspersonerna i kategorierna levande kvinnor, levande män, levande ickebinära samt avlidna kvinnor respektive män (kända avlidna ickebinära upphovspersoner uppgick till noll). När verken är noterade av tonsättare rör det sig oftast om en enskild upphovsperson, men i förekommande fall där flera tonsättare samkomponerat räknas namnen var för sig. I fallet med impromusik där en person anges som kompositör räknas enbart denna person, annars räknas alla medverkande musiker var för sig, eftersom alla bidrar till kompositionen i egen kraft. Samma sak gäller för composer-performer-akter där premisserna är identiska med dem som gäller inom impromusiken. En del arrangörer presenterar program där även DJs, folkmusik, singer-songwriters eller annan, bredare populärmusik förekommer; dessa finns inte med i den här statistiken. Intresseområdet för min kartläggning är den konstmusik och ljudkonst som spelas och utövas främst av professionella tonsättare och musiker. Konserter med uteslutande avlidna upphovspersoner på programmet har jag valt att inte räkna i statistiken, då de varit försumbart få i sammanhanget.
Av levande upphovspersoner är den totala fördelningen 1 536 kvinnor (39,85%), 2 282 män (59,21%) och 36 ickebinära (0,93%). Detta resultat skall inte jämföras rakt av med rapporten från FST och KVAST, men några slutsatser är värda att göra. Det står klart att jämlikheten i det fria musiklivet med bred marginal är närmare en 50/50-fördelning än vad som verkar vara fallet i det institutionella musiklivet. Oavsett om man räknar levande och avlidna upphovspersoner var för sig eller sammanslaget. Det skall också tilläggas att fördelningen inom FST:s 387 tonsättare varav 306 (79%) är män och 81 (21%) är kvinnor.[2] Bland dessa medlemmar återfinns även en del av de ljudkonstnärer och composer-performers som förekommer i min statistik, samt några impromusiker. En del andra upphovspersoner kan gissningsvis återfinnas som medlemmar i SKAP, som inte redovisar någon medlemsstatistik på sin hemsida. En ytterligare, mindre del är inte medlemmar i någon av dessa organisationer.
Det kan därmed konstateras ha varit mer gynnsamt att vara svensk kvinnlig upphovsperson i det fria musiklivet under dessa tre år, än en svensk manlig upphovsperson, då 21% av de potentiella kandidaterna förekommer i nästan 40% av programläggningen – givet att det enbart rör sig om svenska programläggningar, så klart. Så är nu inte fallet. Upphovspersonerna i statistiken är en internationell skara, men majoriteten är fortfarande verksamma svenskar. Av de 1 613 unika upphovspersonerna vars verk uppförts vid upprepade tillfällen är med stigande sannolikhet medlemmar i FST, och chansen att så är fallet ökar radikalt om man haft 5 eller fler framföranden. I toppen för antal framföranden står en kvinnlig medlem i FST, som framförts 38 gånger, tätt följd av en manlig kollega i FST som framförts 37 gånger. De som framförts 9 gånger eller fler uppgår till 80 upphovspersoner, där 62 är medlemmar i FST, av de återstående är 7 associerade med FRIM, 10 är enbart medlemmar i STIM och en person är medlem i ASCAP.
Om man följer Musikverkets ram för en jämställd könsuppdelning så är förhållandet 40–60 att anse som »acceptabelt «.[3] Men hos Musikverket understryks även det intersektionella perspektivet, där »en vidare syn med fler faktorer som kan bidra till ojämlikhet, har inkluderats i jämställdhetsarbetet. Även könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsförutsättningar, sexuell läggning och ålder vägs in«, som en del av Musikverkets Handlingsplan JiM 2015-2018.[4] För närvarande är det dock »enbart« könstillhörigheten som är en faktisk mätbarhetsparameter i de ansökningar och redovisningar som begärs in av sådana som Musikverket, Kulturrådet och liknande instanser för offentliga kulturmedel. Det framgår alltså inte tydligt i den statistiken huruvida en person tillhör en etnisk eller sexuell minoritet, ej heller om vilken klasstillhörighet eller eventuella funktionsvariationer som representeras. Med ett intersektionellt perspektiv följer även den omdiskuterade identitetspolitiken, vilket både kan ses som en möjlighet till ökad förståelse och en klart önskvärd komplexitetskoefficient, men även som ett instrumentellt vapen i händerna på fel person i en tid av ökande krav på mätbarhet, där begrepp som kvalitet ersätts med kvantiteter. Ett rimligt krav på en programläggare kan alltså vara att tillämpa det intersektionella perspektivet i första hand när man programlägger, och att därefter – i tillägg – räkna på könsuppdelningen.
En del tendenser är värda att notera. Jag konstaterar att det är en genomgående strategi hos i princip samtliga arrangörer att lokala upphovspersoner premieras. Det förekommer lika ofta att personer engagerade i arrangörsverksamheten programlägger sig själva, vilket bland annat kan förklaras med att man engagerar sig i det lokala musiklivet för att kunna verka professionellt, och kanske även för att motivera den helt eller delvis ideella arbetsinsatsen med möjligheter till uppföranden och exponering. Därför kan man inte heller särskilja Fylkingens överlägset största antal konserter (173 av totalt 1244) i den här kartläggningen med motiveringen att de flesta arrangeras av medlemmarna själva (som alla är professionella aktörer), eftersom samma förfarande står att finna över hela landet. Det finns även en tröghet i bokningar av nationella akter bortom regiongränserna, med undantag för ett mindre antal återkommande namn. En etablerad tonsättare i Malmö spelas alltså sällan i Stockholm, och en stockholmare lika sällan i Göteborg. (Samma tendenser förekommer dock i lika stor utsträckning på landets konserthus och operahus.) Flera av arrangörerna arbetar med en uttalat jämställd programläggning. Denna ambition kan förmodas minska i betydelse i de fall där arrangörer och programlagda är samma personer, särskilt om dessa personer enbart eller i huvudsak är män. Ett mindre antal arrangörer förefaller i min kartläggning ha presenterat färre konserter än vad de verkligen presterat; detta förklaras av att deras evenemang skett inom ramen för en festival, som exempelvis i fallet med SEKT som utöver de två separat redovisade evenemangen även återfinns med ytterligare evenemang inom ramen för festivalen Sound of Stockholm.
Jämställdheten på festivalerna skiljer sig inte nämnvärt mycket åt, flera av festivalerna redovisar minst 50/50, däribland Sound of Stockholm (som utmärktes av KVAST för detta redan 2012), Norberg-festivalen, Svensk Musikvår, Tonband och PUSH. Flera av dessa uppvisar dessutom en programläggning med ett högre antal kvinnor än män under minst ett av de tre åren 2016 – 2018, exempelvis Kalv-festivalen (2017) och Intonal (2018). Detta står naturligtvis i stark kontrast till rapporteringen om bristande jämställdhet på landets festivaler för kommersiell musik (se statistik på initiativet jamstalldfestival. se, som lade ned sin verksamhet 2018 då man konstaterat »en stor förändring«) samt Musikverkets kritiserade satsning Jämställd Festival där 5,2 miljoner gavs i ett riktat stöd till festivaler för att boka kvinnliga artister.[5] Syftet med denna kartläggning och rapport har varit att upplysa om två anmärkningsvärda förhållanden. För det första kan konstateras att det fria musiklivet i Sverige – från norr till söder – är att betrakta som jämställt, och långt mer jämställt än vad underlaget inom landets gränser räcker till att fylla. För det andra kan understrykas den ekonomiska obalans i fördelningen av statliga medel som råder mellan det fria musiklivet och de institutioner som fortsatt programlägger varje ny säsong utan att uppnå en tillnärmelsevis lika jämställd repertoar. I deras fall skall man särskilt ta i beaktning den försvinnande lilla mängd samtida och nyskrivna repertoar som tas fram i programrådens arbete på institutionerna – möjligen beroende på saknad kompetens, obefintliga nätverk eller brist på tonsättar- eller repertoarkännedom. Ett anspråkslöst förslag skulle vara att institutionerna bjuder in sina lokala arrangörskollegor från det fria musiklivet – på konsulttjänster – och låter dem bistå med den kunskap som huset inte själv förmår.
Att Sverige utmärker sig internationellt märks inte minst om man besöker festivaler och konserter utomlands, exempelvis i Darmstadt, där föreningen GRiNM (Gender Relations in New Music) uppstått efter att Peter Meanwell (Borealis) tillsammans med Kate Molleson (the Guardian) lyfte frågan efter att Darmstadts mansdominerade programläggning mött hård kritik. Där, liksom på många andra platser har diskussionen bara inletts. Därmed inte sagt att det svenska musiklivet på det stora hela är jämställt, eller att metoderna för att uppnå en representativ, inkluderande eller rättvis programläggning är tillfredsställande. Men det framgår med all önskvärd tydlighet av statistiken i denna artikel att det är det fria musiklivet som visar vägen. Vem hade trott något annat?
Magnus Bunnskog
Grafik: Bodil Bolstad
Denna artikel är ursprungligen publicerad i Nutida Musik nr 275/2019.
_______________
Noter
1 Repertoarstatistik över arton orkestrar och fem operahus i Sverige spelåret 2014/15. Förord av Martin Q Larsson och Maria Lithell Flyg, FST/KVAST, 2015. Nedladdningsbar pdf.
2 Se www.fst.se, under »Tonsättarna« – »Medlemmar«. Underlag inhämtat i april 2019.
3 Musikverket Årsredovisning 2017. s. 44.
4 Ibid.
