Sommaren 2020 och pandemin fortsätter att svepa över världen.
Om Nutida Musiks vårnummer kom ut i en tid då världen ännu var nyvaken – i stor osäkerhet, förvirring, på sin håll lamslagen – så stiger denna utgåva visserligen ut i en sommar som inte liknar någon annan, men då nya, andra strategier har hunnit börja ta form.
Planer ritas om med drag som alla har något skissartat över sig. Konserten, föreställningen, festivalen, samarbetet kommer att nog att äga rum, längre fram, om läget tillåter. På obestämd tid lever vi med alla dessa kansken. En blyertspennans återkomst, som hållning (och som skrivdon för oss pappersstofiler). Några, men inte andra, har nåtts av ekonomiskt stöd via stundtals hjälpligt genomtänkta strukturer, som det beryktade exemplet när Konstnärsnämnden gavs i uppdrag att fördela stöd till musiker och tonsättare men bakbands av regeringen genom ett regelverk baserat på inkomstbortfall, helt olikt KN:s ordinarie riktlinjer.[1] Detta fick konsekvensen att pengarna delvis hamnade i diskutabla fickor. Det klavertrampet gav en indikation om att berörda beslutsfattare behöver antingen upplysas eller påminnas om hur tillvaron i realiteten ser ut och fungerar för konstnärer inom stora delar av dessa fält.
Inget av ovanstående är några nyheter för någon. Men det ska skrivas ändå, om inte för oss så för eventuella framtida läsare. Vem vet vad vi minns av denna underliga och skrämmande tid om fem år, och tjugo, femtio? Vi på Nutida Musik arbetar sedan länge på en bokutgåva med material från tidskriftens första sextio år, 1957–2017. Detta arbete har överraskat oss genom att ta så alldeles orimligt lång tid att genomföra. Textmassorna är visserligen överväldigande, men framförallt beror den utdragna processen på att urvalet måste göras med stor eftertanke (och vi är en liten redaktion). Det är ju delvis så här som historien skrivs: somligt ges plats i berättelsen medan annat förbigås och riskerar att glömmas. Redan i grundmaterialet är såklart redan ett urval gjort: hegemonin av västerländska vita män som skriver om varann och sina likar är massiv, i synnerhet under de första tre–fyra decennierna. Gubbdrunkning! för att stjäla en boktitel (helt och hållet tagen ur sitt sammanhang) av en av tidskriftens forna redaktörer, Bengt Emil Johnson.[2]
Vägen därifrån är fortfarande lång, men en bit har vi ändå lagt bakom oss. Detta nummer av Nutida Musik inleds med ett samtal med Aurélie Nyirabikali Lierman, belgisk tonsättare och radiokonstnär med rötter i Rwanda, där vi får en inblick i hennes delvis animistiskt inspirerade ljudvärld. Leo Correia de Verdier finner en paradox i sin närläsning av operan Valerie’s Voice där: »texten avfärdar ironiskt den av manliga historiker skrivna historien om den manliga konsten, medan dess tonspråk till stor del är ett utsprång av samma historia.« Du Yun, uppmärksammad amerikansk tonsättare född och uppvuxen i Kina, blev härom året första kvinna med asiatisk bakgrund att tilldelas det musikaliska Pulizerpriset; läs Frank J. Oteris intervju och introduktion. Anna Lindal ger en överblick över området för konstnärlig forskning, som förhoppningsvis kan utgöra avstamp för fortsatt diskussion.
Johanna Paulssons text om den senaste tidens nya publikproblem och ljudkonstfenomen, är inte den enda som har den pågående pandemin som en lång skugga över sig. Denna kil av plötsligt förändrade förutsättningar har skjutits in från sidan i de flesta sammanhang, också i detta nummer av Nutida Musik. Ännu ett tydligt exempel är Magnus Bunnskogs recension av den i år helt digitala festivalen Svensk Musikvår.
Ingen vet hur världen ter sig när nästkommande nummer av Nutida Musik ser dagens ljus frampå höstkanten. Så är det ju alltid, egentligen. Nu bara mer kännbart än någonsin.
Vi önskar god läsning!
Susanne Skog
NOT
1 Både regleringsbrevet och riktlinjerna för krisstödet hittas via länkar på Konstnärsnämndens hemsida.
2 Gubbdrunkning, av Bengt Emil Johnson. Diktsamling med tillhörande med vinyl-EP, Bonniers 1965.
