It was cold and certainly dark when the opening concert of the Dark Music Days (Myrkir Músikdagar) took place in end of January in Reykjavík. The concert was the Iceland Symphony Orchestra’s contribution to the festival at their “home” concert hall Eldborg in Harpa. The orchestra offered a selection of works, all of which were premiering in Iceland, under the firm direction of the newly appointed chief conductor of the Iceland Symphony Orchestra Ilan Volkov.
Besökt
En övning i lyssnande
Cafe Oto är sedan ett par år tillbaka en viktig scen för improvisationsmusik i norra London och borde vara ett givet mål för alla Londonresenärer med minsta intresse för alternativmusik. En kväll i månaden ges där en konsert med deltagare i Eddie Prévosts workshop.
Anna Thorvaldsdóttir – med känsla för helheten
Anna Thorvaldsdóttir är en av de mest uppmärksammade yngre isländska tonsättarna på senare år. Hon komponerar för olika sättningar, för soloinstrument, kammarensemble och även för symfoniorkester. På festivalen Dark Music Days (Myrkir Músíkdagar) i Reykjavík, som hålls under årets mörka dagar, ägnades en hel konsert Anna Thorvaldsdóttirs musik med musiker som mestadels kom från ensemblen Caput.
Konsten och den personliga revolutionen
Cairo Documenta gavs första gången i december 2010. Referensen är naturligtvis Documenta i Kassel, men framför allt vill man dokumentera den samtida scenen så som man uppfattar den, pluralistisk och internationell. Man vill presentera mångfalden av media och idéer som präglar egyptisk konst och verka vid sidan av galleri- och institutionskontexten. Man har ingen curator, alla arbetar ideellt och är obunden i förhållande till institutioner och statliga bidragsgivare.
Mellan installation och scenkonst
Jag är litet nervös när jag vandrar in i Cinnober Teaters The Answering Machine, av upphovspersonerna kallad en ”dramainstallation”. Inte bara sådär spänd som man kan bli när man är på väg att träda in i en konstupplevelse, ett konstverk, vars regler och ramar är okända. Att jag dessutom är den enda besökaren får mig att känna mig än mer exponerad.
Folkfest med hög hipfaktor – Fire! på Fylkingen
Enligt arrangörerna fick cirka 60 personer vända i dörren efter att det blivit fullsatt. Det har inte hänt på Fylkingen sedan SUNN O))) för ett par år sedan. Även många stammisar fick besviket cirkla omkring Münchenbryggeriet för att slinka in efteråt och höra eftersnack och vara med på efterfest. Oavsett hur det var är en sådan här konsert redan på förhand dömd att vara ”historisk”. Litet så gick förhandssnacket. Var den det? Kanske.
Kvarkars rörelser – koreografi kring Morton Feldman
3:e våningen är verkligen något att glädjas åt i Göteborg. Koreografen Gun Lund och ljussättaren Lars Carlsson har vidgat det som tidigare var 24 kvadratmeter till 240 kubik inrymmande primärt danskonst, men även installationsverk och stundom konserter.
Musik i glappet – John Tilbury spelar Morton Feldman
Det finns inga tydliga gester eller riktningar hos Feldman. Inget samtal. Inget drama. De sena verkens utsträckthet ifrågasätter till och med själva tidens gång. Det är därför ingen lätt uppgift att göra Morton Feldmans musik rättvisa.
Visualiserad symfoni
Sacha Waltz är idag en av de verkligt uppburna koreograferna i Kontinentaleuropa. Sin framgång på senare år har hon nått bland annat genom så kallade koreograferade operor, där Dido och Aeneas från 2005 redan har en klassikerstatus.
Automater i rörelse
Verken i utställningen vill påminna oss om att inte ta konsten för seriöst, kan man läsa i utställningstexten till Automata a Cappella – Art as Game på Galerie Mario Mazzoli i Berlin. Vidare dras en parallell till leksaker, att konst är ett slags spel och att den inte har någon praktiskt nytta utan att det är upp till åskådarna att avgöra dess värde.
