Bara att ha Wittgensteins filosofi som textligt fundament för en föreställning är i sig ambitiöst. Att därtill expandera filosofien över i det sinnliga, det auditiva, visuella, att försöka låta filosofi bli musik, scenkonst är en grannlaga uppgift. Det är ett viktigt arbete och jag tror också det finns en stor potential här, att utveckla filosofiska teser, som kan synas, kännas, höras. Teatr Weimar gör ett försök, även om de inte lyckas fullt och helt.